Listor är bra

(Reflektion från Specialpedagogisk konferens, Göteborg 12-13 maj.)

Jag gillar listor. Nästan lika mycket som Lennart i Lennarts listor. Lennart gör upp listor på allt möjligt, i alla lägen. Tyvärr finns boken inte längre att köpa i bokhandeln. Ser ni den i ett antikvariat eller på någon loppis, köp! Jag betalar dubbelt mot vad ni ger.

Vanligast är nog att listor görs upp för att komma ihåg saker, men lika användbar kan en lista vara för att belysa något. Min senaste lista handlar om krav som våra elever förväntas hantera. Krav som gäller även för elever med någon form av funktionsvariation. Ordet funktionsvariation är Geogis Karpathakis, grundare av Underbara ADHD, geniala omskrivning av funktionsnedsättning. Att byta ut nedsättning mot variation ger tydliga positiva signaler.

Med listan i hand behövs ingen raketforskning för att inse hur problematisk en skoldag kan te sig för en elev som har svårt att se helheter och sammanhang, som har svårt att planera och organisera eller som lätt förlorar fokus på grund av småljud runtomkring. Här måste kravlistan upplevas såsom än längre, ibland kanske rent av alltför lång.

Elever i åk6-9 möter vanligtvis:

• 16 ämnen
• ämneslärarsystem
• många klassrum
• stora klasser
• schema som förändras
• grupparbeten
• eget arbete
• läxor
• inlämningsuppgifter
• prov
• digital skolportal

Till ovanstående kan en lista med mer eller mindre osynliga krav adderas. Det ställs krav på/att:

• komma igång
• välja
• vänta
• växla/hålla fokus
• egen drivkraft
• fungerande impulskontroll
• se sammanhang
• uthållighet
• upprätthålla koncentration
• relatera lärandet till sig själv
• uttrycka egna åsikter
• motivation
• överblick
• fråga
• avsluta
• förhålla sig till tid
• förhålla sig till andra
• tillräckligt med arbetsminne
• strukturera
• organisera
• planera
• reflektera
• analysera

Kan vi för våra elever med någon form av funktionsvariation gör tillvaron i skolan aningen mer begriplig och hanterbar, ökar chanserna för att de ska känna det som värt att anta de utmaningar som skolarbete innebär. Det blir meningsfullt att gå i skolan.

/Stefan

Jag har ju glömt att återkomma om samarbetet med Barnens bokklubb!

Mitt samarbete med Barnens bokklubb, där alla intresserade elever från mina svenskgrupper har fått chansen att skriva recensioner till nyutkomna böcker vid några olika tillfällen, pågick som mest i slutet av hösten och början av våren. Mina elever fick bara chansen på vissa av ungdomsböckerna år 13 +, och i mars lade tyvärr Johanna Stenius ner den här idén om att få in recensioner från läsare på grund av tidsbrist.

Dock vill jag delge er några saxade kommentarer från vår korrespondens:

"Jag måste säga att jag är imponerad över engagemanget dina elever lägger ner! Filmen ni skickade var jättefin, och recensionerna så välskrivna och reflekterande.

Jag vill bara förvarna om i tidningen får det bara plats några få rader från recensionerna, så eleverna inte blir besvikna. På nätet kan vi dock lägga ut dem i sin helhet.

VI hörs av snart, och återigen ursäkta att ni har fått vänta."

och ett betydligt mer intressant:

"Hej igen Kajsa!

 Jag vill först skriva att du har otroligt välformulerade och verbala elever, som verkligen kan debattera för sin sak. Jag uppskattar ansträngningen att skriva så långa recensioner och fick själv mycket ut av att läsa båda två, och förstår precis vad de menar.
Däremot kan vi tyvärr inte ta med Xs (min redigering av namn) recension i tidningen. Eftersom vi är en bokhandel måste vi prioritera försäljning, och hon tyckte ju VERKLIGEN inte om boken. Det har jag självklart full respekt för men att publicera recensionen skulle dra ner försäljningen kraftigt.
Jag vill påpeka att jag tycker att hennes recension är helt perfekt som den är, och önskar inte att den ska skrivas om. Hon argumenterar väl, det är av rent kommersiella skäl det blir så här. Jag hoppas att ni ändå kan se värdet av att få nya bokmanus att läsa och reflektera över, även utan att alla texter blir publicerade. Jag vet att vi får ut massor av att höra läsarnas åsikter, såväl positiva som negativa.

Vill du att jag själv skriver till henne och förklarar eller vill du hellre ta upp det själv?

Hälsningar Johanna"


Men det kom också med några, såklart!

Exempelvis den här starkt nedkortade:

 " Denna gång är det elev från Fäladsgården, Lund som har läst boken Middagsmörker av Charlotte Cederlund, och skickat in sin recension

Skrivet 2016-02-10 av Agnes " Boken har en bra blandning ...

 

... av kärlek, action och fantasy vilket är väldigt viktigt för mig, då jag lätt kan bli uttråkad om en bok bara handlar om t.ex. kärlek och inget annat. I den här boken var det en bra mix av allt. I boken finns det många små “plot twists”, då det oväntade händer i berättelsen, som förändrar synen på hur man ser på olika händelser och personer. "

Mina elever har fått lära sig en del om att ifall man inte skickar in en bild så kommer man inte med i papperstidningen, skickar man in en lång, kan den kortas ned till nästan oigenkännlighet och även om man är skicklig i sin kritik så gillas det inte av marknaden.

Det har iallafall varit på riktigt, och de har fått vara de allra första som läst några helt färska böcker, medan de fortfarande bara varit i manusform och alla har fått brev från Johanna Stenius, som tack.

Kul att ha provat, tycker både jag och mina elever.

Reflektioner från SETT kring kreativ lärandemiljön

Var sätter du dig när du ska läsa en bok? Lösa sudoku? Läsa på inför en presentation? Kryper du ner i en härlig fåtölj? Kanske en saccosäck? Eller någon annan mysig plats i huset? För inte sätter du dig väl på en hård stol vid en tom bänk i en oinspirerande och ibland högljudd miljö?

Eleverna har inte så mycket val i frågan utan måste på sin arbetsplats ofta utföra sitt arbete under några av ovannämnda förutsättningar. Är detta en av anledningarna till att vissa av dem inte finner ro i skolarbetet? Hur viktig är lärmiljön för dem?

På SETT-mässan pratade bl a Frida Monsen från Rektorsakademin Utbildning om två olika sätt att arbeta med lärmiljöer:

Det första bygger på en skola konstruerad utifrån nya pedagogiska visioner redan från början. Denna vision blir lite svår, då Fäladsgården invigdes redan 1971, med andra visioner och andra utgångspunkter. Vi har de väggar och rum vi har.

Den andra bygger på att man arbetar med de redan befintliga rummen. Vad kan vi på Fäladsgården förbättra så att våra klassrum, grupprum, centralkapprummet och matsalen blir rum för lärande? Enligt Skolverket skapas god lärandemiljö när eleverna känner sig trygga och då det finns plats för kreativitet, lärande, trygghet, kontroll, samarbete, delaktighet och inflytande i sin omgivning. Vi på Fäladsgården är redan bra på mycket, men självklart kan vi bli ännu bättre och varför inte ta hjälp av eleverna här?

Hur kan vi förbättra för våra elever så att skolans miljö blir ännu mer tilltalande? - Genom att bjuda in dem och låta dem vara delaktiga och ha inflytande över deras lärandemiljön! Kanske är det nyckeln?

Efter flera intressanta föreläsningar på SETT, om hur man kan arbeta med lärandemiljöer, hoppas jag  till hösten få arbeta med en grupp elever om hur vi kan förbättra skolans lärandemiljö.

Vem vinner när lärare och elever hamnar i maktkamp?

Aiman Jihar föreläste om "Vem vinner när lärare och elever hamnar i maktkamp?" Troligtvis ingen? Det är dock enkelt att fastna i kampen och omedvetet förstärka den snarare än att bryta den. Det är ofta dessa elever som skolan inte lyckas inkludera. Om vi kan bli bättre på att möta elever i dessa situationer kan vi förhoppningsvis skapa ett sammanhang där fler elever lyckas delta i skolarbetet.

Hur brukar vi göra? Varför? Funkar det?
Vanligast är att vi ringer hem, vi tillrättavisar eleven eller att vi utvisar eleven från lektionen eller var det nu är den stör. Vi vill ofta ha en snabb lösning på en elevs negativa beteende. Det vi borde tänka istället är att vi ska arbeta med eleven under hela grundskolan.

För vad händer efter vi har ringt hem? Ofta pustar vi ut och tycker att vi har gjort vår del och att det nu ligger på föräldrarnas ansvar att lösa problemet. Det som ofta händer är att föräldern antingen skäller på barnet, pratar med barnet eller inte gör något alls. När vi har någon elev där vi ofta får ringa hem till föräldrarna bör vi istället utgå ifrån följande tre saker:
1. Att informera. Att ringa och informera föräldern om vad som har hänt, men att vi på skolan har kontroll på situationen och kommer arbeta vidare med eleven på skoltid. 
2. Att be om hjälp. Att jag som lärare ringer för att be föräldern om hjälp på hur vi kan hjälpa eleven på olika sätt.
3. Veckosammanfattning: Att vi har en bestämd dag då jag som lärare ringer och stämmer av hur veckan har varit. Då kan det ha hänt en tråkig sak på tisdagen, men sedan kanske eleven har arbetat bra och skött sig i skolan resterande dagar och då kan du som lärare både lyfta fram negativa och positiva saker.

Bakom elevens motståndDet finns alltid ett visst beteende hos eleven: Vad gör eleven? Eleven kastar boken på golvet och säger "Jag tänker inte jobba mer", läraren ger en tillsägelse, eleven kommer att ha ett ännu större motstånd till att arbeta.

Vi måste istället komma åt elevens känsla och önskan: Vad upplever eleven? Eleven upplever sig underlägsen. vad har eleven för önskan: Vad vill eleven? Eleven vill ha hjälp.
Det är lätt att handla i en maktkamp med elever, och det är lika lätt att ta sig ur den.

Det gäller att ha rätt inställning, flytta fokus på vad barnet gör till vad du som lärare gör. Lätt att hamna i tankefällor som frigör oss från ansvar. Fokusera istället på din handling direkt i anslutning till händelsen. 

Finns det dessutom en publik som ser vad som händer, hamnar ofta både du lärare och elev i en kamp som båda känner att man måste vinna. Ingen av er har råd att förlora, då det finns för många vittnen runt omkring. Vi löser inte allt här och nu! Ibland är det bättre att söka upp eleven lite senare för att kunna ha en lugnare och bättre samtal.

Vad ska vi blir bättre på? Att arbeta med att utveckla våra egna färdigheter. 

Riktiga mottagare

Det finns många olika spår att följa, på SETT, i lärarlivet och utanför. Martin Fernström börjar sin föreläsning med att ge oss ett kryphål; han är bara vanlig lärare, liksom vi andra, och går att avfärdas om vi inte gillar det han säger. Det visar sig bli svårt, åtminstone för mig.

Fernström bekräftar och exemplifierar på många olika sätt sina teser, på ett mycket medryckande sätt. Hans huvudtes är att uppgifter ska vara rika; på nya frågor, på nya roller, på riktiga mottagare och på tid. Det är härligt med en verksam lärare som lyfter behovet av stora uppgifter där många förmågor lärs in och visas, och som exemplifierar med de viktiga frågor som ställs när man fortsätter inom ett och samma område och inte bara hastar vidare.

För min del känner jag också glatt igen mig när han pratar om att använda arenor där man får många riktiga mottagare som inte "tar slut" eftersom det ökar engagemanget för uppgiften i så hög grad. Det känns likt och parallellt med den site vi arbetar med och pratade om på vår föreläsning igår, där elever från olika länder ger uppgifter till varandra. Den är lite som en kombination av hans uppmaning om att hitta  riktiga mottagare och skapa egna läromedel.

Han pratar på ett inspirerande och glädjande sätt fullt med tankvärda metaforer som fastnar. Avslutar med en av dem:

"Jag tänker mig att jag står med ett ben i syftestexten i läroplanen och ett i kunskapsdelen. Sedan har jag ett tåg som åker omkring mig med vagnar fyllda med centralt innehåll. Ur dem plockar jag när det passar in tills jag tömt alla vagnar."

Inkludering, internationalisering, icebreakers....SETT 2016

Icebreakers

Redan första kvällen får jag med med mig min första input från SETT när jag sitter och pratar med Mikkel, en av de danska lärarna från vår utbyteskola i Ringe. Han berättar men full inlevelse om sina olika Icebreakers som han annvänder på lektionerna för att få eleverna att hålla sig koncentrerade och alerta. Genom att kort bryta lektionen för att göra olika fysiska aktiviteter får han eleverna stimulerade, vilket gör att de sedan kan återgå till sitt arbete fokuserade. Från början var det olika kommandon t.ex. om Mikael sa go-go, så visste eleverna att de skulle klappa på ett visst sätt. Sedan har han utvecklat det till att koppla ihop det med sin undervisning. Att eleverna skulle ge highfive med alla i klassen och komma ihåg de tre första personerna som de gjorde det med. Deras bokstäver tillsammans med några andra icebreakers gjorde att eleverna fick ihop ett antal bokstäver. Utifrån detta fick eleverna sedan i slutet av lektionen bilda ord som var kopplat det vad de hade arbetat med. Så om det t.ex hade jobbat med 2:a världskriget, kunde det bli kristallnatten, stormakter, allierade....och på det sättet så fick Mikkel med alla i klassen när det skulle summera vad lektionen hade handlat om. 

Sedan har jag lyssnat på lite olika föreläsningar under dagen som jag gärna vill dela med mig av:

Hjärngympa och skolprestation – kan man träna upp sin förmåga att lära sig?

Jag lyssnade till Sissela Nutley Bergman som pratade om hjärngympa och skolprestation och hur det hänger ihop. När datorn får för mycket att göra, så kommer timglaset upp och datorn behöver lite tid att tänka för att kunna bearbeta allt det vi har bett den göra. Vad händer när detta sker hos oss människor? 

Hur skapar vi en undervisning där alla kan delta?

Jenny Edvardsson pratade om kreativa processer, att eleverna ska våga och skapar saker tillsammans. Det finns inget rätt eller fel. Utan att eleverna gör saker tillsammans just för att få med alla i arbetet.
Att ha olika kompensatoriska stöd och att det ska finnas från början, samt tillgänglig för alla.
Hon avslutade med att säga: "Ha höga förväntningar!" Att vi ska ha höga förväntningar på eleverna, att tro på dem och att låte de vara delaktiga i sitt lärande.

Inkludering: en undervisning där alla elever kan delta och vara delaktiga. Det är så viktigt idag och här har vi en riktig utmaning. Att lyckas får till inkludering på riktigt.

Hur skapar vi en inkluderande undervisning? Viktigt att arbeta med relationer, lärare-elev, elev-elev.

Viktigt att få med eleverna i arbetet. Att skapa en dialog och elevaktiva lektioner. Att arbeta med formativ bedömning, feedback/respons till eleverna m.m.

Utmaningsbaserat lärande i praktiken (challenge based learning)

Malin Broberg ledde denna föreläsningen. När du startar igång ett arbetsomårde/arbete ställ alltid följande frågor: why, how and what? Detta för att komma igång och får förklara varför vi ska arbeta med just detta arbetsområdet. Att sedan skapa uppgifter som är på riktigt. Vi måste bli mer ja-sägare än nej-sägare när det gäller vårt sätt att arbeta och undervisa. Allt för ofta är det att "nä, det har vi inte tid med" eller "det tar för långt tid", "vi måste göra alla dessa sakerna."


Utmaningsbaserat lärande: eleverna uppmuntras att ta sig an en utmaning baserat på ett verkligt problem. Eleverna samarbetar och tränar på att ställa rätt frågor, fördjupa sina ämneskunskaper, identifiera och tackla utmaningar, arbeta praktiskt och dela sina resultat med varandra.

Inkluderande perspektiv på skolan

Gunilla Lindqvist och Annika Rodell´s föreläsning handlade om begreppet inkludering. Vilka konsekvenser kan olika förståelser av begreppet få för en verksamheten? Det är viktigt att alla i arbetsgruppen först får diskutera vad begreppet innebär för var och en för att sedan kunna skapa en gemensam syn på vad inkludering är. Efter det kan man sedan arbeta förebyggande och skapa inkluderande lärmiljöer, inkluderande förhållnings- och arbetssätt. Denna föreläsningen var super givande och kommer jag använda i en kommande presentation kring inkludering, därför skriver jag inte mer än så.

Sedan avslutade jag dagen med att gå och lyssna på vår kära kollega Ann Stjernqvist och våra utbyteslärare Mikael Oldenburg och Elisa Mateos. De gav en härlig inblick i vårt inkluderande internationaliseringsarbete. Att tre skolor från olika länder kan hitta uppgifter till varandra och hur man kan lägga upp detta arbetet tillsammans.

Vem bestämmer på internet?

Internet, webben. Ord som ofta används likställt men som faktiskt är olika saker. Internet kom på 1960-talet och webben först 1989. Men vad är då skillnaden? Webben är alla siter som finns, medan internet innefattar även mail mm.

Men vem bestämmer på internet? Är det regeringar, tekniker, du eller jag? Ingen är kanske det enkla svaret. Internet är bara ett nätverk av datorer. Men om ingen äger det, blir det då anarki? Jag tror inte det, man kan snarare jämföra det med wikipedia (ja, jag vet att wikipedia är nästintill tabu att prata om). Det jag menar är att vem är det som bestämmer över wikipedia? Jag hävdar att det är de som är mest kunniga, de som vet mest om olika ämnen. Det är de som skriver/korrigerar texter så det som finns är korrekt (visst kan man lägga in falskheter men det blir svårare och svårare och texten raderas ganska snabbt nuförtiden).

En stor del av svenska sökare använder sig av googles söktjänst. Men vem bestämmer vad vi hittar på en söksida? Är det jag? Eller är det frågan jag ställer? Eller är det tekniken och de som har kunskap om tekniken? Google håller koll på vad jag har sökt på tidigare och anpassar annonser och sökresultat på allt den vet om mig, dvs det som jag redan har berättat för google om mig. Liknande är det på Facebook. Där ”kontrolleras” inte bara dina likes utan även hur du scrollar, hur länge du stannar till vid något visst inlägg, vad du klickar på osv. 

Styr tekniken dig eller tvärtom? Är vi kunden, eller är vi varan? Kan vi vara med och påverka? Kan vi påverka tillsammans? För att kunna påverka och reagera på saker, måste vi förstå. Betyder det att alla måste bli programmerare? Nej, det tror jag inte, men mer kompetens behövs. Vi lärare har den möjligheten, vi är kunskapsförmedlare. Låt våra elever få kunskaper så att de kan bestämma mer och ställa krav på de som bestämmer.

Vännerna som jag har på sociala medier och min digitala verklighet styrs inte bara av mig, utan även av tekniken, teknikens möjligheter och begränsningar och de som har kunskap att styra och bestämma över tekniken.

Kunskap är makt!

Tack Kristina Alexanderson på iis för en bra föreläsning på SETT 2016.

/Marie Vipfors