Ikväll har
Peter Gärdenfors pratat om vad som krävs för oss att vi ska kunna utveckla nytt lärande och hur vi håller tempot uppe i allt lärande som krävs.
- Nyfikenhet
- Motivation
- Samarbete
- Feedback
var röda tråden.
Metakognition, gamebased learning i kombination med förklarande bilder och goda berättare som hela tiden har The Big Five med sig i sin planering är lyckosam lärmiljö.
Big Five, skrivna för att användas i bedömning, Gärdenfors säger att de istället borde vara underlag för lärarplanering. Känns bra eftersom en av våra modeller i
vårt utvecklingsarbete är:
Där femman står för just The Big Five och är just grunden för planeringen av lärmiljön.
Att skapa en lärmiljö för förståelse innebär enligt Gärdenfors att:
- formulera förståelsemål
- visualisera centrala mönster (mycket lättare nu med digitala hjälpmedel)
- förankra abstrakta begrepp i elevernas egen erfarenhet
- utnyttja berättande för att presentera abstarkta sammanhang
- utvärdera förståelse fortlöpande
MEN, säger Peter, har de digitala verktygen verkligen ändrat så mycket? Nej, omdefinieringen har inte kommit så långt.
Nu har vi chansen att låta eleverna:
Visualisera!
Tänk Londons tunnelbanekarta:
Men den är inte alls lik verkligheten. Tänkvärt. Vad kan eleverna visualisera av det som de lär sig? Gör de det, visar de att det kan använda sin kunskap, de tränar sig på att se sammanhang och de använder de ämnesteoretiska begreppen. Givetvis använder vi lärare visualiseringen men visst finns det fler möjligheter än mind-map att visualisera för eleverna idag?
Vi kan också simulera i klassrummet, det behöver inte längre vara avancerade flygsimuleringsanläggningar. Massor av simuleringsprogram finns både i datorerna och läsplattorna. Rollspel har alltid varit bra simuleringsövningar, använd detta! Här har inte lärobokstillverkarna hängt med! Intressant reflektion att Göran Svanelid, "pappa till Big Five" är en av få läromedelstillverkare till rollspel inom SO-undervisningen.
Ser du förresten vad det här föreställer?
Behöver du ledtråden - elefant?
Hur många gånger ger vi eleverna massa pusselbitar utan att leda dem hela vägen fram till mönstret?
Intressant koppling han gör att de svarta pusselbitarna är de ämnesteoretiska begreppen som nu är framskrivna i kursplanerna.
Motivera! Genom att använda spel (här är datorn ett fantastiskt hjälpmedel) där eleven måste lära spelet eller kompisen nödvändig fakta, blir eleven motiverad att lära och själv bli lärare.
Rutiga Familjen är ett bra exempel.
Känns bra det här! Vi kan, vi vet, vi förstår. Och det är dessutom vetenskapligt förankrat.
/Viveca