tisdag 28 januari 2014

To be in the web or on the web?

Bonnie Stewart, den kanadensiska läraren som flera av de andra kollegorna skrivit om fick mig att verkligen förstå vårt ny uppdrag i skolan. Många är vi (nog alla egentligen) som matats med bilden från den industriella skolan där eleverna sitter uppradade i sina bänkar med läraren längst fram på podiet, som nu förstår att vi nu befinner vi oss i den nätverkande skolan där samarbete på alla nivåer är en grundläggande förmåga som måste fungera och utvecklas.

Samarbete både i den egna gruppen, på den egna arbetsplatsen, i vårt samhälle och på webben. Statens medieråd har tolkat i UNESCOs rapport: "Medie- och informationskunnighet i skolan och på lärarutbildningen" (MIK - Medie Informations Kommunikation) lyft fram vilka förmågor som krävs för att kunna vara en del av vårt digitala samhälle:

  • Förstå mediers roll i samhället
  • Kunna finna, analysera och kritiskt värdera information
  • Själv kunna uttrycka sig och skapa innehåll i olika medier
(Statens medieråd, www.statensmedierad.se/mik)

Läser vi Lgr11 är ju alla dessa förmågor med i alla (väl?) kursplaner och definitivt i kapitel 2. Vårt uppdrag är alltså verka i den digitala miljön, att var in the web.

Under föreläsningen lyftes givetvis även publicitet. Ewan McIntosh var i sin föreläsning någon dag tidigare även inne på detta. Ewan betonade vikten av att pedagoger skriver om sitt arbete, att de publicerar sina resultat, analyser och framtidstankar. Han jämförde advokaters och t ex läkares vana att skriva och publicera artiklar. Jag har flera gånger själv varit inne på att detta skulle vara ett bra sätt att lyfta lärarprofessionen och lärarstatusen. Ska vi bli sedda som lika bra som vi är, måste vi också våga visa vad vi gör. Ingen i dagens samhälle har lust att betala för osynligt arbete. En ökad publiceringstrend i skolvärlden skulle även öka dela-kulturen och därmed förståelsen och insikten i varandras olika skolmiljöer. Väljer vi sedan att publicera oss på webben (där vi dessutom slipper vänta på att ett förlag eller en tidning ska anta vår artikel) , visar vi både vad vi kan och är in the web.

Stewart pratade också om olika slags skrivande och betonade skillnaden i att producera text digitalt jämfört med analogt, något som känns skönt att en forskare betonar då detta varit ett ämne vi diskuterat mycket i samband med Nationella prov och t ex PISA. Kanske är vår elever duktigare på att producera digitala texter än analoga? Alltså mer i linje med OECD och EU än andra tyckare?

Tänkvärt var Stewart förklaring till varför vi har så svårt att acceptera det nya sättet att vara litterat: Vi har c:a 500 års  publicitetserfarenhet och denna har lärt oss att tänka i binära mönster (svart/vitt). Livet är enklare om allt är svart eller vitt, så enkel är inte världen på 2000-talet. Tyvärr har man inom skolan alltför ofta valt: "The solution of Education is not to put students digital." Det är helt enkelt enklare men blir inte lika bra. Skolan har som uppdrag att förbereda eleverna inför det digitala samhället.
I Lgr11 står:

"Eleverna ska kunna orientera sig i en komplex verklighet, med ett stort informationsflöde och en snabb förändringstakt. Studiefärdigheter och metoder att tillägna sig och använda ny kunskap blir därför viktiga. Det är också nödvändigt att eleverna utvecklar sin förmåga att kritiskt granska fakta och förhållanden och att inse konsekvenserna av olika alternativ."
Skolans uppdrag, s 8

Helt i linje med OECD:s rapport. Det är bara att göra som Bonnie Stewart sa: börja träna på att vara in the web! Men det tar tid, minst 3 månaders aktivt arbete menade Stewart, jag tror ännu längre tid!

Är du nyfiken på hela Bonnie Stewarts keynote? Den satte definitivt igång min hjärna och gav mig dessutom vetenskapliga förklaringar till varför det är så viktigt att arbeta med digitala texter, digitala publikationer, digital kollaboration, digitala nätverk m m! Vi fortsätter på inslagen väg!





söndag 26 januari 2014

Inspirerande möten

En stor fördel dessa dagar i London har varit att vi förts ihop i olika arbetsgrupper, med lärare från olika håll i Sverige. Det var bra att vi medvetet inte skulle arbeta ihop med dem vi rest dit tillsammans med. Så fast Viveca, jag, Åsa och Andreas i stort sett valt samma spår och besök hade vi redan innan placerats i grupper med helt andra. Då fick vi tänka efter och vara tydligare med hur vi själva jobbade och fick inspiration från andras organisationer och prioriteringar. Senare under vistelsen diskuterade och jämförde ju vi fyra från Fäladsgården innehållet och våra egna tankar med varandra iallafall, och kunde då ha vår egen skola som grund för ett mer reflekterande tänkande.

Jag gillade också upplägget att vi i någon av dessa arbetsgrupper skulle ha kontakt innan, presentera oss och börja diskutera något på ett socialt forum. Då kom vi snabbare igång med samarbetet på plats och var också lite mer nyfikna på varandra. En tanke att ha med sig då vi för ihop elever i olika konstellationer både inom och mellan klasserna. Att presentera en förberedande uppgift de ska ha gjort för att lära känna varandra och bli nyfiket inställda till samarbetet.

Jag hade turen att träffa människor med intressanta saker att berätta om.
Blandannat:
Helen Stålarm från Glasbergsskolan i Mölndal, som just gått samma utbildning på Lin som Ingrid. De på Glasbergskolan hade sedan ett halvår bakåt börjat jobba med Lins "På riktigt"-läromedel och var med och pratade om det på någon av programpunkterna, vi skulle sett en film om dem på "På riktigt"-spåret , men då krånglade wifi-uppkopplingen på HMS Belfast. När lärarna som håller på att bygga sitt läromedel tillsammans med Lin på Glasbergskolan är iväg, har resten av lärarna liknande kortprojekt med eleverna som vi har, då vi rättar np.

Rickard Kjellgren, lärare på NTI Luleå, en gymnasiefriskola genom AcadeMedia, som av sina 200 elever blivit nominerad och fått utnämningen som bästa lärare av handelskammaren. Ett av prisen var att få åka på BETT-mässan. Hans lärarstil var att vara mycket personlig och engagerad med sina elever. Många av eleverna på den skolan hade tidigare haft låg närvaro, men de hade börjat komma på just Rickards lektioner och nu var de alltid där.

Ann-Catrin Rundkvist, rektor från Lidköping, som ifjor åkte med hela sin personal till BETT-mässan  men utanför Lins regi, så de fick ned priserna. För att finansiera att alla åkte tog lärarna inte in vikarie utifrån då de var sjuka, utan de andra i arbetslaget skötte om den undervisningen också. Just när de åkte så var eleverna lediga, då de hade lagt 3-4 av årets alla studiedagar där. Dessutom hade skolan dragit ner på att kopiera och också bromsat vissa andra inköp och kostnader.

Jonas Knutsson, IT-pedagog från Kalmar, hade utvecklat skolans system med elever som Digitala coacher, det var de som hade gjort klisterdekalerna att sätta på sina datorlock, som Andreas hade med på bild i sitt inlägg om badges - digitala diplom.

Är något av detta intressant att höra mer om så har jag deras mailadresser och även kontakt med dem i vår egen lilla facebookgrupp.

Och fantastiskt roligt var det att få träffa en gammal elev, Làra Florasdottir, som efter att ha utbildat sig till lärare på Island, kommit tillbaka till Lund och nu jobbar på Rinnebäcksskolan i Kävlinge där de har en framgångsrik pedagogik. Rinnebäckskolan var en programpunkt under dagarna i London, men den hörde inte jag tyvärr. Känslan då en av mina första elever på Fäladsgården jätteglad kommer fram på välkomstminglet i London, kramar om mig och ivrigt berättar om sitt yrkesliv var obegriplig.

Kreativa lärmiljöer - Lyckans Londonungar!

London har fantastiska muséer, som är gratis för alla, gammal som ung. Jag besökte en del av dem, både i programspåret på onsdagen och privat då vi fick en stund över mellan aktiviteterna. Det som slog mig var att det överallt var skolklasser i alla åldrar igång med olika uppgifter på dessa muséer. Några gick med sin lärare som beskrev saker, andra satte sig på olika ställen och ritade av det de såg. Vissa hade samlats runt en guide som lät dem ha "hands on" på utvalda saker ur samlingarna, andra letade efter föremål som de fått ut som fotografi och ytterligare andra fyllde i formulär med både egna frågor och svar på förutbestämda.
Och jag önskade att Lunds skolelever kunde få äga och uppskatta sin regions muséer och utemiljöer på samma sätt.
Många muséer i Lund och Malmö har gratis inträde för barn och ungdom, men guider och särskilda pedagogiska upplägg kostar och vi har dessutom bara tillträde under vissa tider.  Jag önskar att vår regering skulle återinföra att statliga muséer var gratis för alla, även med guider och att dessa guider dessutom hade mer "hands on".
Samtidigt önskade jag att vi på Fäladsgården skulle ta ut våra elever ännu lite mer så de fick samspela med både olika sorters källor och andra lärmiljöer utanför klassrummet. Kanske att vi skulle kunna utnyttja våra projekt till att ämnesöverskridande göra just sådana utflykter, ytterligare mer än vad vi redan gör idag.

Till viss del är det vår egen och vår skolas planering som hejdar oss från att vara mer ute bland det vi lär om, en annan del är ekonomin. I första hand vad resorna till exempelvis Malmö, Köpenhamn, Trelleborg och  Landskrona, dit vi oftare förr åkte med klasser för att studera både permanenta och tillfälliga utställningar, kostar. I andra hand inträdet.

Ibland dyker det upp enastående utställningar, ifjor vid den här tiden hade jag önskat att vi med en årskurs skulle åkt in till den mycket trevligt uppbyggda Tutankamon-utställningen på Malmö Arena. Inträdena var dyra, det figurerade chans att vinna gratis inträde för en klass, jag försökte men vann inte. SO-ämnet hade inte råd och det blev inget besök. En tanke från mig är att vi, precis som vi nu under några år satsat stora pengar på att utrusta elever och salar med den tekniska utrustning som möjliggör att arbeta med och visa alla slags olika uppgifter, presentationer och processer, nu kunde satsa pengar på att få de intryck och upplevelser som behövs för att skapa dessa uppgifter, presentationer och processer.

Sista eftermiddagen i London samlades alla vi på Norra Fäladen för att gemensamt diskutera det vi önskar se i vår egen och hela skolområdets utveckling framöver. Då träffade vi återigen Ewan MacIntosh, som gav oss två modeller att komma underfund med detta i. Den jag fastnade mest för var att i ett enkelt diagram där x-axeln gick mellan låg/snabb och hög/långsiktig arbetsinsats och y-axeln gick mellan låg och hög inlärningsfaktor sätta in både sådant vi redan gjorde och våra önskemål framöver.


Det som gav låg inlärningsfaktor skulle vi plocka bort till förmån för de med hög. De moment som krävde hög arbetsinsats skulle vi ha som lite längre mål att genomföra, medan de med lägre arbetsinsats skulle vi börja med redan nästa vecka. Att göra detta för sig själv är nyttigt, att göra det för hela skolområdet är en större uppgift än vad vi hann med under den kvarten vi hade till förfogande och det är något det behöver läggas mer tid på.

Ewan MacIntosh tyckte att lärmiljöer utomhus var ett utmärkt exempel på något som gav hög inlärningsfaktor, att be politiker om att öka tillträdet för allmänheten till muséer är en långsiktig förändring, men att på skolan se över hur man skulle kunna ha mer inlärning ute vore möjligt att starta under rådande läsår.

Lärmiljöerna inomhus behövs verkligen också ses över. Det räcker att man ser på några av bilderna från de engelska skolbesöken, så väcks en nyfikenhet kring vad det är som elever och lärare har satt upp på väggar, fönster och dörrar. Vi har diskuterat detta massor av gånger och ibland har vissa av oss "skyltat" och "skyltat om" i våra salar för att inte klassrummen ska se så sterila och intetsägande ut. Det kräver tid, engagemang och också att man inte undervisar i för många olika klassrum. Alternativ skulle vissa klassrum kunna få vara ämnessalar, där alla elever någon gång får vistas och bli inspirerade till att ta reda på mer om det ämnet.

Andreas och jag talade om, som vi också haft uppe, att exempelvis engelsklärarna skulle få inreda engelsksalar. Och liknande med andra språk och SO och svenska. De som redan har möjlighet till att ha det så är ju dels de praktiskestetiska ämnena som har egna salar, samt de NO-salar med laborationsmöjligheter i. Var gång vi diskuterat detta på arbetsplatsträffar och liknande stupar diskussionen på ifall eleverna ska ha hemklassrum framför att vi ska ha ämnessalar, samt parallelläggningen av ämnena. Om alla sexor har engelska samtidigt, kan ju bara en klass rimligtvis få vara i den inredda engelsksalen.

Kan man tänka om kring detta så vi kommer vidare? Kan delar av inspirationen finnas utanför salarna istället, så att elever kan söka den även mellan lektionerna? Vi har påbörjat sådana projekt och jag minns vår kollega Anna som drog i både tidslinjen i souterrängen och en muralmålning i sal 19, jag kommer också ihåg vår kollega Guje som föreslog att vi skulle ha bokbytarhyllor ute vid sittgrupper i skolan, så elever kunde låna bok, läsa och lämna tillbaka den eller en annan, såsom Cecilia Lewin startade bland oss kolleger i Röda rummet.

Vi måste ta till vara våra goda idéer och möjliggöra att vi lärare får vara kreativa och bygga/skapa kreativa lärmiljöer. Samt att eleverna får vara med och sätta upp sina alster och förklaringar, så inte alla redovisningar och processtankar göms i digitala mappar. Jag gillar det som en grupp från Backaskolan tog upp på sin blogg om sitt studiebesök på Bowes Primary School, där de på foto visar att redan då man kommer till ett klassrums dörr ser man utanpå vad de läser för tillfället (de läste om Shakespear).

Vi satte upp fler anslagstavlor i alla klassrum häromåret just för att vi skulle kunna visa vad vi jobbar med utan att sätta planscher på väggar, dörrar och fönster, så viss anpassning har gjorts men vi behöver komma vidare. Kanske några av våra inledande och avslutande dagar på terminer och läsår, samt reflektionsdagar och kulturprojekt kunde gå till att göra skolan till en sådan miljö. Vi startade lite i den andan då skyltarna till lärosalar gjordes och nu då toalettdörrarna ska göras om kan man kanske tänka kreativt, kring både ut och insidan. BildCissi har haft idéer om att man skulle kunna måla trappstegens uppbyggnadskanter i lockande mönster, som exempelvis så här:


eller till och med göra dem till pianotangenter á la
Pianotrappan på Odenplan från 2009
Här är jag ute och far lite i tankarna, men medge att det skulle väcka lust, även om tangenterna inte gick att spela på!
Bäst att några av er andra också tänker på vad som skulle vara möjligt och inspirerande att ha runt eleverna i skolmiljöerna.:)


lördag 25 januari 2014

Besök på Bohunt School, Hampshire

Bohunt School, Hampshire

En mycket framgångsrik statlig skola för elever i åldrarna 11-16. Tillhör de 3 % av skolorna som når omdömet ”outstanding” i Ofsted-rapporten, en granskning som motsvarar vår skolinspektion.

Vi fick lyssna till ett par rektorer som talade om några framgångsfaktorer som lyft skolans resultat under de senaste fem åren.
De tryckte bland annat på vikten av att ha höga förväntningar och att lära eleverna att våga misslyckas. Tyvärr presenterades inga metoder för hur man åstadkommer detta. Vad har vi för strategier? Tips efterlyses!

Sedan följde rundvandring i grupper ledda av elever. 
I de klassrum jag besökte satt eleverna vid runda bord som i sin tur bestod av ett antal tårtbitsformade bord. Det innersta benet hade hjul vilket gör att möbleringen snabbt kan förändras. En lärmiljö som kan förändras utifrån behovet och förstärker demokratin i gruppen. 


När det gäller digitala verktyg berättade en elev att de inte har 1-1 ännu utan att de lånar eller bokar en enhet när de behöver den. Skolan utgörs av flera olika byggnader och i varje finns en uppsättning enheter att nyttja i klasserna.

Rektorn avslöjade att de nu är på väg in i en 1-1-satsning. 9/10 elever ställer sig positiva till det. Ett tidigare försök kallades ”bring your own device”, dvs de fick ta med sina privata plattor, datorer etc. Men bara 6/10 elever såg positivt på det systemet. 
Han talade vidare om att kommunen lagt in filter på vissa delar av internet och att skolan också kunde styra vad eleverna kunde nå. Det trådlösa nätet var ej heller tillgängligt för eleverna. Finns det ens en poäng med det med tanke på att eleverna har en egen tillgång till nätet i sina smartphones.
Samtidigt poängterade han vikten av att lära eleverna använda nätet på ett förnuftigt sätt. Apropå våra tidigare inlägg om digital litteracitet kan man ju diskutera detta förfaringssätt. Ska nätet vara helt öppet? Bör vi lägga in restriktioner? Vilka signaler sänder det? Vilket ansvar har vi som sätter enheterna i händerna på eleverna? Ja, många frågor blir det. Motsägelsefullt kändes det i alla fall.

Slutligen ett par exempel på deras Wall of Fame och när skolan förekommer i medierna.

Vår lösning med siten och facebooksidan känns modernare, inte sant?

/Andreas

fredag 24 januari 2014

Digital litteracitet - MIK

MIK står för Medie- och informationskunnighet. Jag har påbörjat att läsa i följande publikation från UNESCO Medie- och informationskunnighet i skolan och lärarutbildningen




Definitionen ovan hade Bonnie Stewart med i sin presentation och den tål verkligen att läsas långsamt och noga. I en hänvisade publikationen står sår det i inledningen av del 1:


I artikel 19 av FN:s Allmänna förklaring om Mänskliga Rättigheter slås det fast att ’Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter och att söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.’ Medie- och informationskunnighet (MIK) rustar medborgarna med de kompetenser som behövs för att söka och till fullo använda denna grundläggande mänskliga rättighet. 

Jag känner att jag bara vill läsa mer om MIK och jag hoppas detta kan vara det jag får presentera och vi tillsammans workshoppa på studiedagen vi i eftermiddag ska börja planera.

Två till godbitar från publikationen som tål att titta igenom långsamt:



Och blomman


Spåret jag valt igår och som jag skriver om här hade titeln Digital Litteracitet och under förmiddagen fick vi lyssna på Bonnie Stewart. Hon visade bland annat de två bilderna nedan. Den översta ska visa på de stora förändringarna utbildning genomgår. 

Pilarna går åt båda hållen men hon presenterade det som att vi går från att utbildning sker i ett slutet system till ett mer och ner öppet och det ser vi ju på Fäladsgården. Alla våra planeringar och mycket av elevernas arbeten ligger öppet. Kunskap menade hon har varit begränsad medan den nu flödar och den sista pilen menar att utbildning går från att ha ett allmänintresse till att få mer och mer marknadsintresse. Utgångspunkt för Stewarts bild är läget i Canada men vi kunde alla hålla med om att vi går genom samma förändring i Sverige. 

Jag tycker den är mycket viktig för oss att ta ställning till och prata gemensamt om vad det innebär för oss inom utbildning. En första uppgift kan vara att lista möjligheter innebär detta och vilka begränsningar eller faror innebär det?




Bonnie Stewart pratade mycket om lärande i nätverk och den digitala identiteten. Det är där elevernas största lärande kommer att pågå och det blir därför vår uppgift i skolan att också låta vår utbildning pågå där, i nätverken. Listan ovan visar en sammanfattning om vilket kunnande (litteracies) man behöver för ett lärande i nätverk. Detta är alltså Bonnie Stewarts lista. Den längre upp är från UNESCO. Läs och fundera över om du håller med och vad det innebär om vi inte går från vänsterlistan till högerlistan? Klarar de det ändå? Mer om varför och hur får vi diskutera framöver. Jag kan inåt greppa det tillräckligt efter detta första informationsflödet kring digital litteracitet som jag utsatts för men som sagt, förhoppningsvis kan vi påbörja fördjupad förståelse för detta på studiedagen. 

Slutligen måste jag påpeka, precis som Bonnie också om och om igen gjorde, att behovet av att vi utvecklar elevernas och vår egen digitala litteracitet inte ska ersätta arbetet med att utveckla elevernas litteracitet. De måste ha både och. Vi diskuterade i vilken omfattning litteracitet är en utgångspunkt för digital litteracitet eller inte utan att få fram ett enkelt svar, naturligtvis, men det känns mycket viktigt att även diskutera detta framöver.

Puh! Efter föreläsningen fick jag en jobbig känsla av att jag inte riktigt förstod om allt detta som presenterades var något nytt eller om jag ska köra på. Jag har fortfarande en känsla av att jag inte riktigt fattar men nu tror jag jag vet vad det är jag inte greppar. Alla förmågorna i listan längst upp från UNESCO är mycket mer komplexa än jag tidigare låtit dem vara. Jag tror inte jag tänkt på hela kedjan kring hur utvecklar man dem, vad målet är med att de behärskar dem och vad som händer om eleverna inte har dem. Jag tror vi behöver ta dem en och en och klura tillsammans på hur vi jobbar med detta i de olika ämnena. 





Identitet

Efter gårdagens innehåll gick jag en lång promenad i kvällningens Hyde Park och funderade på hur dagen skulle kunna sammanfattas. Jag trodde att den skulle handla om källkritik, och den tog ett avstamp i detta men gled sedan mer över i identitet.

Föreläsaren Bonnie Stewart, en kanadensisk lärare för lärarstudenter pratade om MIL, Media Information Literacy. Där Literacy står för management and synthesis of knowledge. Det vill säga, vad ingår i att kunna/veta något.
Bonnie jämförde vårt nutida informationsflöde med en igångsatt brandpost, där vattnet med stor kraft sprutar ut då posten sätts på. Det gäller såklart att kunna hantera detta flöde och där kommer källkritik in, vad ska jag välja ut att tro på och hur vet jag att det är trovärdigt. Men också vad som händer då jag själv deltar i detta flöde och vad det kan få för konsekvenser. Att uttala sig publikt i olika forum kan göra att mina tankar läses av dem jag inte hade en tanke på skulle göra det, på gott och ont.

Efter denna korta introduktion placerade vi oss i förutbestämda grupper. Dessa grupper hade vi fått ut på mail någon vecka innan avresan och uppgiften då hade varit att ta kontakt med varandra och starta en gemensam diskussion på valfritt socialt media om vilka förmågor som våra ungdomar kommer behöva nu och framöver för att hantera all information. Nu på plats träffades vi alltså och byggde hexagonmönster utifrån av oss diskuterade och nedskrivna begrepp. Andreas lade ut en bild i sitt inlägg i går kväll som visar vad hexagonmönster innebär. Den metoden är jag lockad att prova i grupper i klass. Det är som en sorts gemensam tankekarta som kräver eftertanke och resonemang vad som är centralt och mer perifert, vad som hör ihop samt vad som leder till vad.

Vår grupp kom tidigt in på tanken kring hur viktigt det är att informera och diskutera med föräldrarna till våra elever kring att visa sig publikt, och då inte bara ha fokus på vad deras ungar skriver och lägger ut för bilder utan också vad de själva gör och vad det kan få för konsekvenser för deras barn. Nu då vuxna och unga rör sig på delvis samma "fritidsgård", Facebook, Instagram, Kik och alla utvecklingar av dessa, så kan dina bilder på din familj och dina barn bli ett samtalsämne bland dina barns vänner, på gott och ont. Dina föräldrar kan vara vän med din kompis och har då tillgång till varandras information av olika slag. Vi har redan nu elever på vår skola, som inte är helt bekväma med detta ihopflätade nätverk. Det är alltså inte bara vi lärare som behöver tänka efter hur vi ska förhålla oss till förfrågningar om att bli vänner med ungdomarna på skolan.

Efter gruppdiskussionen föreläste Bonnie mer om just detta, att det är viktigt att även på nätet ta sig en extra "kik över axeln" och fundera på vem som hör dig säga det du just pratar om med en vän. Bonnie lade också tonvikt vid vilka du väljer att följa och att detta ger signaler till andra vem du är. Vilken blir bilden av dig då man summerar dina olika spår och trådar på nätet?
Mot slutet sammanfattade Bonnie vad som är skillnaden idag då all information finns på nätet mot förr då den var muntlig eller fanns på pappersdokument. Nu är den, förutom att vara publik:
Persistent, Searcable,Replicable and Scalable.

Detta är vad Bonnie bland annat undervisar sina lärarstudenter om, men tar inte avstånd mot att ha digital kommunikation med sina studenter i sociala nätverk.Tvärtom så tvingar hon dem till att ingå i gemensamma grupper där både hon själv och till slut de själva kommenterar allas inlägg, för att de ska inse mervärdet i att jobba just så, och inte bara få feedback från en person, läraren.

Eftermiddagens beskrivning av personliga synliga digitala badges förstärkte dagens innehållsbeskrivning. Vad vill du visa upp av dig själv på nätet och varför?

Nya intryck

Dagens spår hette Digital litteracitet.
Inledningsvis fick vi lyssna till Bonnie Stewart som talade om hur vi navigerar i det enorma informationsflödet och vad det innebär att vara litterat idag.

Därefter fick vi i grupper diskutera vad digital litteracitet innebär och visa det i en hexagonövning:



Stewart fortsatte med att betona skillnaden i förhållningssätt mellan ett institutionaliserat lärande och nätverkande:
institution                         nätverk
produktfokuserad         processfokuserad

publik- läraren         publik- världen

(Om du vet att alla kan se ditt arbete så ser du till att det är bra).
När det gäller publiceringen av elevarbeten har vi mycket att utveckla tror jag. Processtänket har vi redan.

Därefter tog Sara Mörtsell, Education manager på Wikimedia, vid och talade om så kallade badges, dvs digitala diplom som kan utfärdas av vem som helst. Tanken är att med hjälp av dessa lyfta fram det informella lärandet och de kunskaper som ligger i skärningspunkten mellan olika discipliner. De utfärdas med en länk till en digital produkt som visar exakt vad personen i fråga kan.
Som Lea, gymnasieelev på skolan Young Business Creators i Nacka sa: "Om jag går ut med samma kunskaper och betyg som alla andra så kan ju dessa badges vara något som visar vem jag är och vad jag är duktig på och brinner för." 

Kan vi på Fäladsgården använda dessa som så kallade motivationshöjare för eleverna och visa att vi kan och vill erkänna alla olika kompetenser som våra elever besitter? Det måste ju inte vara ett formellt betyg utfärdat på papper. 

Här fick jag en tanke. Vi skulle kunna göra som andra skolor där lärspridarna har ett klistermärke på sin dator som talar om att de är just digitala coacher (ett något coolare namn än lärspridare). Dels för att visa andra elever vem som kan hjälpa till och dels som en badge för att erkänna deras kunskaper och boosta dem lite extra. Kanske till och med en T-shirt? 
Här en bild på klistermärket som en gymnasieskola i Kalmar ger sina digitala coacher:


Mer info om digitala diplom

/Andreas