fredag 29 maj 2015

Skarpt läge

Vi befinner oss i lugnet efter den internationella veckan och är många som pustar ut. Det är en vecka på helspänn, uppvarvad och inte alltid helt harmonisk vi  går igenom. Det är också en alldeles fantastisk vecka när allt ska klaffa och man verkligen kan visa vad man går för.

För årets spansknior, och också för deras spansklärare, har läget varit lite skarpare i år än förra året. I strävan efter att skapa situationer som utmanar både elevernas språk och deras entreprenöriella förmågor har många av aktiviteterna som ägt rum under den spanska utbytesdelen av den internationella veckan varit ledda av elever. De har haft hand om fotbollsturneringar, musikprojekt, baklektioner, guidningar, språkutmaningstävlingar som vi kallar Kamikazeuppdrag, cykelövningar och språkcaféer. Allt på spanska, och allt minst med de 24 besökarna och ofta också med de svenska eleverna inblandade.

Det är mycket som ska klaffa för ovana arrangörer och många nät som ska hängas upp under aktiviteterna, och naturligtvis går inte allt som planerat, vilket är en stor lärdom i sig, också som vuxen ansvarig. Men det förbehållet så...halleluja, så fantastiskt mycket som har blivit ännu bättre än väntat.

Kanske tycker man alltid, och ska tycka, att de elever man har just nu är de allra bästa och att de aldrig kommer att överträffas av några andra, och just nu är synen på spanskniorna verkligen precis sådan. Som de har levererat den här veckan! Vilka otroliga mängder förberedelser som gjorts, vilken glöd som har lagts in i alla aktiviteter, som det tänkts och planerats och tänkts om. Det har inte funnits en sekunds tvekan och motvilja. Naturligtvis har vissa varit spända och nervösa, men de har varit makalösa samarbetspartners. Flexibla, hjälpsamma och seriösa så att man skulle vilja förstora vartenda ögonblick och visa de som har en annan bild av tonåringar än vi som arbetar med dem varje dag.

Jag är säker på att vi gör vissa saker annorlunda nästa år, allt annat vore märkligt, men utan tvekan kommer också nästa års nior att få ta stor plats under motsvarande vecka. Det finns mycket stora lärdomar att dra för alla inblandade. Stort tack till alla elever i år 9 som gjorde lättnaden euforisk i år.

  

lördag 16 maj 2015

Kollegialt lärande som en del av det professionella lärandet

Kollegialt lärande är inne! Många lärare, skolledare och proffstyckare ägnar sina blogginlägg åt det kollegiala lärandet som om det det skulle vara lösningen på skoleländet. Även jag har skrivit om det tidigare. Vi är många som vill berätta! Skolverket definerar kollegialt lärande så här:

 Det som kallas kollegialt lärande är en sammanfattande term för olika former av kompetensutveckling där kollegor genom strukturerat samarbete tillägnar sig kunskap och färdigheter. Kollegialt lärande betonar vägen fram för att lösa uppgifter, formulera problem och kritiskt granska inte bara andras utan även sitt eget arbete. Tillsammans har två eller flera lärare uppgifter att förbereda och lösa, diskutera och reflektera över innan de söker råd eller diskuterar vidare med en handledare. De som deltar tränar på att ge varandra feedback på hur olika uppgifter genomförs. (Källa: http://www.skolverket.se/skolutveckling/forskning/artikelarkiv/kollegialt-larande-nyckelfaktor-for-framgangsrik-skolutveckling-1.171296)

Jag har en längre tid också tänkt många tankar kring det kollegiala lärandet och formulerat några av dem på min BFL-site.  Den här terminen har vi börjat tala om att följa en struktur för lärandet och några av oss har också börjat att observera och diskutera utifrån en mall. Det är en bra början! Jag förstår det som att det varit givande för dem som deltagit och att de startat något nytt. De har öppnat upp, tittat på sig själva med hjälp av kollega och reflekterat kring vad som händer i den egna undervisningen.

I vintras formulerade jag bl.a. frågor som jag som lärare bör ställa mig:
  • Vad vill jag förändra?
  • Vill jag förändra?
Dessa frågor utgår från lärarperspektivet med läraren som subjekt för undervisningen. Jag tycker fortfarande att dessa frågor är viktiga. Jag måste reflektera kring mig själv och vad jag gör! Som lärare gör jag skillnad!

Jag har emellertid fått ny input och stöd i teorin efter att ha läst Helen Timperleys Det professionella lärandets inneboende kraft . Timperley är professor  i pedagogik vid den pedagogiska fakulteten på University of Auckland i Nya Zeeland.  Hon skriver om att lärares professionella utveckling ofta betraktas som ett universalmedel för att förbättra skolan, men att det sällan fungerar. Hon hävdar i stället lärares behov av att veta något om sina elever för att  kunna utveckla undervisningen och sitt eget professionella lärande. Det är alltså elevernas behov som måste vara motivationen för ett lyckosamt utvecklingsarbete. Det är i elevernas kunskaper och färdigheter som lärare måste starta för att hitta drivkraften. Hittills har utvecklingsarbete i stället motiverats med någon annans önskan om att få berätta.  Beslutsfattare och forskare ordnar utbildningar för att informera om metoder som sägs vara mer effektiva än andra. Fokus blir att få lärare att delta i aktiviteter och att  testa metoder i stället för att stötta lärare att inventera behov hos eleverna.

I boken ger därför Timperley en modell för att utveckla lärares lärande på ett sätt som gynnar eleverna. Modellen beskrivs som en cykel med utgångspunkt i elevernas behov.



Bildkälla: https://dl.dropboxusercontent.com/u/22015473/htimperley.pdf

Hur skulle detta kunna se ut på Fäladsgården?
Jag ser att mina tankar om förändringar i BFL-grupperna kan användas och utvecklas i linje med Timperlys modell.

Fråga 1: Vilka kunskaper behöver mina elever för att uppnå ett visst mål?

Exempel: Mina elever ska utveckla förmågan att interagera i skrift i franska.


Fråga 2: På vilket sätt har min undervisning bidragit till elevernas resultat?

Exempel: Det jag hittills gjort räcker inte. Resultaten är inte tillräckligt  säkra.

Fråga 3: Finns det något jag redan vet som kan användas för att uppnå bättre resultat?

Exempel: Modellskrivande, tydliga elevexempel att härma, kamratrespons

Fråga 4: Vad behöver jag lära mig för att uppnå bättre resultat?

Exempel: Metoder för att utveckla modellskrivandet

Sista punkten blir att skaffa denna kunskap och använda den i undervisningen. Slutligen bedömer jag igen elevernas kunskaper och utvärderar undervisningen. Behövs det måste jag sedan gå hela varvet igen för att öka måluppfyllelsen hos eleverna. Om jag använder frågorna och gör analysen noggrant förflyttar jag fokus från att betrakta elevernas resultat som avspegling av deras förmågor till att betrakta deras resultat som  konsekvenser av undervisningen och motivation till det professionella lärandet.

Det är svårt att göra analyser av detta slag på egen hand. Jag ser därför att det kollegiala lärandet får en mer motiverad roll. Om vi i lärarlag gör analysen av elevernas och våra egna lärandebehov kan vi också tillsammans observera och reflektera kring följderna av vår undervisning. Det kollegiala lärandet blir inte igen en metod som någon vill berätta om och få oss att använda, utan en metod som hjälper oss att synliggöra det vi vill veta om våra elever och vår undervisning.

I mitt förslag till höstens nya BFL-grupper strävar jag efter att alla ska känna meningsfullhet i BFL-arbetet och att vi ska använda det kollegiala lärandet. Jag har nu hittat en vetenskaplig modell för mina tankar. Vetenskapen och erfarenheten gifter sig!


                                                         Boken finns hos Viveca. 
  
Vill du hellre lyssna på en tydlig genomgång av innehållet i boken föreslår jag att du tittar på denna åttaminutersfilm.



måndag 11 maj 2015

Vi arbetar som forskningen visar!


Efter en föreläsning i fortbildningens tecken ska man helst känna sig upplyft av all nyvunnen kunskap. Skulle en sådan känsla utebli behöver det inte betyda att tiden varit bortkastad. Att kunna lämna föreläsningen rejält bekräftad, bekräftad i den bemärkelsen att ”så här gör ju faktiskt vi på vår skola” eller ”så här resonerar även vi på vår skola och vill gärna göra”, kan vara lika så bra. Och då syftar jag absolut inte den så vanliga jantelagsavundsjukan ”Det där var väl inte något nytt!”, utan en tillfredsställelse över att faktiskt vara nära aktuell forskning och auktoriteter inom området.

Under två dagar, 5-6 maj, var jag på fyra bra föreläsningar. De två inledande, som arrangerades av SKED (Skånes Kunskapscentrum för Elever med Dyslexi) var till stor del bekräftande. De övriga två, i regi av Inläsningstjänst, gav både ny förståelse och handfasta tips i arbetet kring elever som är i behov av extra anpassningar.

Föreläsning nr 1: ”Dyskalkyli” - Markus Björnström, logoped och ansvarig för Dyskalkyliutbildningen i Uppsala.
Björnströms grundläggande tankar kring all undervisning blir tydliga i hans inledande råd: ”Undvik att säga Du kan om du vill, utgå istället ifrån Barn vill om de kan”. Tänkvärda ord att ha med sig när man läser läroplanernas alla krav på att kunna göra abstraktioner, utföra analyser, jämföra och se samband.
Björnström förespråkar:
  • Tidig upptäckt och tidiga insatser
  • Arbeta för att stärka självkänslan
  • Extra stöd utöver ordinarie undervisning
  • Intensiv träning under kortare period 
  • En-till-en undervisning
  • Använd alternativa verktyg - mattekort, lathundar, anteckningar vid prov, …
  • Täta utvärderingar
  • Engagera hemmet, inte med läxor utan i arbetet med att inge ”hopp och stöd”


Föreläsning nr 2: ”Alternativa verktyg vid dyslexi” - Idor Svensson, psykolog och forskare kring läs- och skrivsvårigheter.
Björnströms tankar kring arbetet med matematiksvårigheter skulle till stor del även kunna gälla för hur Svensson anser man ska arbeta med läs- och skrivsvårigheter. Svensson kunde inte nog många gånger påtala vikten av tidiga insatser och användandet av alternativa verktyg som kompensation.

Föreläsning nr 3:  ”Anpassa undervisningen efter elevens behov” - Britta Larsson-Lindberg, specialpedagog vid Ängkärrskolan i Stockholm (specialskola endast för elever med läs- och skrivsvårigheter) 
Främsta hindret, säger Larsson-Lindberg, för att lära sig engelska är en kränkt självkänsla. En vanligt förekommande känsla hos elever med läs- och skrivsvårigheter. 
Föreläsning var fantastiskt givande, Larsson-Lindberg gav en aha-förståelse för de svårigheter som en dyslektiker kan uppleva inför det engelska språket samt många praktiska tips på extra anpassningar och alternativa verktyg.


Föreläsning nr 4:  ”Tidsenliga alternativa verktyg vid läs- och skrivsvårigheter” - Johanna Kristensson, leg. logoped.
Min absoluta jobb-favorit-blogg är logopeden i skolan. Så det var hög autografvarning när jag insåg att eftermiddagens föreläsaren och ”min” logoped var samma person. 
Kristensson är lika bra live som i bloggen, tydlig, kunnig och givmild med konkreta tips att använda i undervisningen. Allra tydligast är Kristensson i sin inledande presentationsbild: ”Den akademiska självkänslan behöver stärkas tidigt, dvs innan barnen och eleverna hunnit misslyckas med sin läs- och skrivinlärning.” Arbetet med att skapa en stark självkänsla hos eleverna ska finnas med under hela skolgången, känslan av att få lyckas kan inte betonas tillräckligt.
Kristensson konkreta tips handlade om appar för att stärka läs- och skrivförmågan, något som kan komma väl till pass om det blir så att våra blivande sexor ska använda paddor i undervisningen.

Med starka intryck ifrån ovan nämnda föreläsningar skulle jag inför kommande läsår vilja betona:
  • Ökat samarbete F-9 för att upptäcka behov och säkerställa tidiga insatser
  • Ökad intensiv träning en-till-en
  • Använda alternativa verktyg så mycket som möjligt
  • Självkänslans betydelse för ett framgångsrikt arbete
/Stefan

torsdag 7 maj 2015

Dyskalkyli och Alternativa verktyg vid dyslexi - föreläsningsdag anordnad av SKED



Det var med viss förväntan jag cyklade till SKEDs heldagsföreläsningar som under förmiddagen skulle handla om dyskalkyli och matematiska möjligheter. Skulle det som Björn Adler pratat om stämma med logoped Markus Björnströms åsikter? Det visade sig att så var fallet och den skepticism jag känt mot Adlers tankar kom av sig. Det pratas och skrivs ju en del om dyskalkylins vara eller inte vara men ännu en gång fick jag höra att det är en diagnos och att den funnits länge. Punkt slut.

Det jag bär med mig från förmiddagen är att det är cirka 5% av befolkningen som har denna medfödda svårighet att lära sig räkna. Det är ju ungefär samma siffra som gäller för dyslexi och ändå talar vi så lite om det. Kan det ha att göra med att det är matematik det handlar om som gör att vi blir osäkra?

En hel del tips men också bekräftelser fick jag med mig och framför allt vill jag lyfta fram några punkter att fundera på när det kan handla om dyskalkyli hos en elev.
  • -  Inga svårigheter att lära och ta till sig ny kunskap i andra skolämnen.
  • -  Massiva svårigheter med de fyra räknesätten (addition och subtraktion kan vara svårt nog).
  • -  Tidig debut dvs i årskurs 1, 2 eller egentligen i förskoleklass och visar ointresse för att räkna
    (jämförbart med att försöka läsa på mjölkpaketet).
  • -  Svag antalsuppfattning.
  • -  Stora visuella och spatiala svårigheter.

  • -  Hur eleven svarar på skolans matematikträning.


    Svensson var tydlig med att vi i skolan måste veta hur de appar som vi rekommenderar elever att använda fungerar, annars leder det till ännu ett misslyckande för eleven i fråga. Jag har inte tänkt att det är ett misslyckande för eleven utan snarare för mig när jag inte behärskat en app fullt ut. Svensson menade också att användning av appar och andra alternativa verktyg leder till delaktighet och tillgänglighet för alla. Han påpekade att idag handlar läsning om att ta till sig text istället för att som tidigare avkoda sig till text. Det som är intressant är att elever i Svenssons forskning blivit bättre på att läsa trots att de inte tränat läsning specifikt utan har använt alternativa verktyg och börjat se sig själva som läsare. Självbilden är inte att förakta.
    Nya och gamla tankar möts och leder mig vidare i min resa att vilja göra livet bättre för de elever som har det lite jobbigt på ett eller annat sätt.
  • Eftermiddagen handlade om dyslexi och alternativa verktyg. Det känns som att jag är på säkrare mark när det handlar om den diagnosen. Idor Svensson, lektor och docent i psykologi, pratade om vikten av att kompensera när man som vi arbetar med äldre elever. Den intensiva lästräningen ska ske när eleverna är yngre. En viktig punkt, som jag inte reflekterat över tidigare, är vad som skiljer dyslexi från läs- och skrivsvårigheter vilket är att en person med dyslexi inte svarar på de åtgärder som skolan sätter in. Jag är dock inte inte säker på om jag håller med så det får jag fundera över ett tag till.

  • Det intressanta och viktiga i sammanhanget är att det handlar specifikt om matematik. Kan det vara så att jag missar de elever som eventuellt har dyskalkyli genom att jag försöker hitta andra förklaringar till svårigheterna? Eller blandar jag ihop de som har generella svårigheter med de som har matematiksvårigheter och fokuserar fel?
  • /Kersti