Kollegialt lärande som en del av det professionella lärandet

Kollegialt lärande är inne! Många lärare, skolledare och proffstyckare ägnar sina blogginlägg åt det kollegiala lärandet som om det det skulle vara lösningen på skoleländet. Även jag har skrivit om det tidigare. Vi är många som vill berätta! Skolverket definerar kollegialt lärande så här:

Det som kallas kollegialt lärande är en sammanfattande term för olika former av kompetensutveckling där kollegor genom strukturerat samarbete tillägnar sig kunskap och färdigheter. Kollegialt lärande betonar vägen fram för att lösa uppgifter, formulera problem och kritiskt granska inte bara andras utan även sitt eget arbete. Tillsammans har två eller flera lärare uppgifter att förbereda och lösa, diskutera och reflektera över innan de söker råd eller diskuterar vidare med en handledare. De som deltar tränar på att ge varandra feedback på hur olika uppgifter genomförs. (Källa: http://www.skolverket.se/skolutveckling/forskning/artikelarkiv/kollegialt-larande-nyckelfaktor-for-framgangsrik-skolutveckling-1.171296)

Jag har en längre tid också tänkt många tankar kring det kollegiala lärandet och formulerat några av dem på min BFL-site. Den här terminen har vi börjat tala om att följa en struktur för lärandet och några av oss har också börjat att observera och diskutera utifrån en mall. Det är en bra början! Jag förstår det som att det varit givande för dem som deltagit och att de startat något nytt. De har öppnat upp, tittat på sig själva med hjälp av kollega och reflekterat kring vad som händer i den egna undervisningen.

I vintras formulerade jag bl.a. frågor som jag som lärare bör ställa mig:

Vad vill jag förändra?
Vill jag förändra?

Dessa frågor utgår från lärarperspektivet med läraren som subjekt för undervisningen. Jag tycker fortfarande att dessa frågor är viktiga. Jag måste reflektera kring mig själv och vad jag gör! Som lärare gör jag skillnad!

Jag har emellertid fått ny input och stöd i teorin efter att ha läst Helen Timperleys Det professionella lärandets inneboende kraft . Timperley är professor i pedagogik vid den pedagogiska fakulteten på University of Auckland i Nya Zeeland. Hon skriver om att lärares professionella utveckling ofta betraktas som ett universalmedel för att förbättra skolan, men att det sällan fungerar. Hon hävdar i stället lärares behov av att veta något om sina elever för att kunna utveckla undervisningen och sitt eget professionella lärande. Det är alltså elevernas behov som måste vara motivationen för ett lyckosamt utvecklingsarbete. Det är i elevernas kunskaper och färdigheter som lärare måste starta för att hitta drivkraften. Hittills har utvecklingsarbete i stället motiverats med någon annans önskan om att få berätta. Beslutsfattare och forskare ordnar utbildningar för att informera om metoder som sägs vara mer effektiva än andra. Fokus blir att få lärare att delta i aktiviteter och att testa metoder i stället för att stötta lärare att inventera behov hos eleverna.

I boken ger därför Timperley en modell för att utveckla lärares lärande på ett sätt som gynnar eleverna. Modellen beskrivs som en cykel med utgångspunkt i elevernas behov.

Bildkälla: https://dl.dropboxusercontent.com/u/22015473/htimperley.pdf

Hur skulle detta kunna se ut på Fäladsgården?
Jag ser att mina tankar om förändringar i BFL-grupperna kan användas och utvecklas i linje med Timperlys modell.

Fråga 1: Vilka kunskaper behöver mina elever för att uppnå ett visst mål?

Exempel: Mina elever ska utveckla förmågan att interagera i skrift i franska.

Fråga 2: På vilket sätt har min undervisning bidragit till elevernas resultat?

Exempel: Det jag hittills gjort räcker inte. Resultaten är inte tillräckligt säkra.

Fråga 3: Finns det något jag redan vet som kan användas för att uppnå bättre resultat?

Exempel: Modellskrivande, tydliga elevexempel att härma, kamratrespons

Fråga 4: Vad behöver jag lära mig för att uppnå bättre resultat?

Exempel: Metoder för att utveckla modellskrivandet

Sista punkten blir att skaffa denna kunskap och använda den i undervisningen. Slutligen bedömer jag igen elevernas kunskaper och utvärderar undervisningen. Behövs det måste jag sedan gå hela varvet igen för att öka måluppfyllelsen hos eleverna. Om jag använder frågorna och gör analysen noggrant förflyttar jag fokus från att betrakta elevernas resultat som avspegling av deras förmågor till att betrakta deras resultat som konsekvenser av undervisningen och motivation till det professionella lärandet.

Det är svårt att göra analyser av detta slag på egen hand. Jag ser därför att det kollegiala lärandet får en mer motiverad roll. Om vi i lärarlag gör analysen av elevernas och våra egna lärandebehov kan vi också tillsammans observera och reflektera kring följderna av vår undervisning. Det kollegiala lärandet blir inte igen en metod som någon vill berätta om och få oss att använda, utan en metod som hjälper oss att synliggöra det vi vill veta om våra elever och vår undervisning.

I mitt förslag till höstens nya BFL-grupper strävar jag efter att alla ska känna meningsfullhet i BFL-arbetet och att vi ska använda det kollegiala lärandet. Jag har nu hittat en vetenskaplig modell för mina tankar. Vetenskapen och erfarenheten gifter sig!