Det kom ett brev från New York...

Är ni följare av denna blogg, eller kanske arbetar i närheten av mig, så känner redan till mina åttors fantastiska engagemang kring att finna lösningar av konflikten IsraelPalestina. Resultatet av deras arbeten finns att ta del av på denna site: IsraelPalestina

När jag funderade över hur eleverna skulle fördjupa sig i ämnet, så ville jag att de skulle kunna välja bland olika redovisningsformer, men alla skulle ha samma mål: leverera förslag till lösningar. För att kunna arbeta fram förslag, så krävs per automatik research och den ville jag endast stötta, inte styra. Min önskan var även att uppgifterna skulle vara kreativa och andas här och nu. En uppgift eleverna kunde välja bland var att skriva ett brev till vice generalsekreterare Jan Eliasson. Det var en uppgift som till en början var fiktiv, den var inte tänkt att vara på riktigt. 

Eleverna tog sig genast an uppgifterna och gjorde research: de såg filmer, läste artiklar, jämförde statistik, besökte området via googleearth… De ”frågade en kompis”, de frågade mig som lärare, de mailade ”specialister”. Jag blev mycket imponerad över deras sätt att ta sig an uppgifterna, deras intresse och kloka frågor. En tanke slog mig: ”Tänk om de kunde ha en verklig mottagare, Jan Eliasson på riktigt?” 

Jag fick kontakt via mail med Monica L, pressekreterare på UD, som blev entusiastisk över projektet och som lovade vidarebefordra elevernas brev i slutet av januari. Hennes medverkan lärde eleverna att om man ska skriva ”på riktigt”, då krävs det att vi skriver ordentligt. Det duger inte med ”Tjena Janne!” om budskapet ska nå fram och om man vill bli tagen på allvar. 

Häromdagen låg ett brev i mitt lärarfack med stämpel från FN-skrapan i New York. Ett brev från vice generalsekreterare Jan Eliasson -  ett riktigt brev, på riktigt! Han tog sig tid till att skriva tillbaka till mig och mina elever, det hade jag hoppats på - men inte väntat mig. Monica har berättat för mig att Jan har läst alla breven han fick i sin hand, och när vi läser hans brev så framgår det att han verkligen har läst BREVEN. 

Det är inte någon medarbetare som har formulerat brevet, det vet vi eftersom vi känner igen hans språkbruk från TV-klipp som vi lyssnat på. Vi kan liksom höra hans röst när han skriver att han är imponerad av elevernas förmåga att analysera konflikten och att tänka i nya konstruktiva banor. Han bekräftar elevernas tankar och resonemang genom att i två korta stycken sammanfatta det som de har skrivit i sina brev. Avslutningsvis skriver han i brevet: ”Jag önskar Er alla lycka till med Ert arbete. Jag uppmanar Er att fortsätta Ert engagemang i internationella frågor. Alla insatser för fred, utveckling och mänskliga rättigheter är värdefulla. Kom ihåg, ingen kan göra allt - men alla kan göra något.” 

Det är så klart att inte eleverna löser just denna konflikt med en quick fix. Men det är min fulla övertygelse att deras diskussioner med varandra, deras erfarenheter att undersöka och kritiskt granska, deras träning i att analysera konflikter och att sätta ord på sina åsikter och tankar som de bär med sig efter detta arbetsområde - det har de nytta av varje dag. Vi möts av en massa värderingar och tyckanden, bland vänner och hemma kring köksborden. Att lyfta dessa till diskussion, se till fakta, orsaker och lyfta tyckandet vidare - det i sig är det som kan leda till ett hållbart samhälle. Och det är i det sammanhanget vi alla kan göra något.

Eleverna hade kunnat skriva brev till FN:s vice generalsekreterare och få svar utan datorn som verktyg. Men det hade tagit mycket längre tid och det hade inte blivit av denna kvalité. Eleverna hade varit beroende av mig som informationskälla, läroböcker och böckerna på skolbiblioteket. De hade inte kunnat granska konflikten och undersöka ur flera perspektiv, de hade inte på ett enkelt sätt kunnat få svar på aktuella livsvillkor genom att jämföra statistik. Elevers samarbete via delade dokument underlättade och höjde kvalitén. Ingen dator, inga podcasts. Utan siten skulle det vara svårare att synliggöra och utnyttja elevernas kunnande. Elevarbetena blev nu underlaget till bedömningsuppgiften. 

Det jag kommer att bära med mig från det här arbetsområdet är framför allt att ”på riktigt är viktigt”. ”På riktigt” höjer motivationen och ambitionen hos eleverna och jag får lära mig något nytt varje dag. Samarbete med världen utanför skolans byggnad är inte så krångligt. Bara fantasin sätter gränser! 

Vill ni vara med?