1978 gick jag i första klass och bytte skola. Om jag vill kan jag plocka upp ögonblicksbilder från min sista lektion i Genevad (det var roliga timmen och fröken bjöd klassen på Ahlgrens bilar som avskedsfest) och den första i Knäred (då jag stod i dörröppningen och presenterades inför 30 ettor, samt fick min plats längst bak bredvid Lasse och Lotta).
I dag är jag lärare och verkar i det fria skolvalets tid, samt i en tid då vi människor överlag är rörligare. Att elever börjar och lämnar klasserna är mer regel än undantag. Klasslistan är en färskvara. Som lärare har jag blivit lite ”luttrad” med åren. Att det står en ny elev i dörren är ingen stor sak, och ibland går det så fort att inte ordentlig information nått mig. När en ny elev står i dörren välkomnas eleven, som får en fast placering i klassrummet. Elever i klassen utses till att hjälpa eleven till rätta - undervisningen kan fortsätta.
Det är mot den bakgrunden som jag i mars månad läser elevers texter som de arbetat med under vårt tema ”Hej Sverige”. Jag får ont i magen. Blir berörd. Känner mig stolt över eleverna och tacksam över att de får mig att uppleva.
Om ni är intresserade av att ta del och vill bli påminda om hur det kan upplevas, så har jag gjort urklipp från några av elevernas texter. Eleverna går i årskurs sju och det är axplock. De har skrivit under rubrikerna: ”Ny i klassen” eller ”Shadis första dag i skolan i Sverige.” Shadi är en karaktär ur en kortfilm vi såg, en kurdisk flicka som kommer till Sverige ensam, utan sin familj.
Elevtexter: Ny i klassen, Shadis första dag.
Elever är inte luttrade. Det spelar roll att byta klass, både för eleven som kommer eller lämnar och för klasserna som säger ”Hej” eller ”Farväl.” Det ska jag komma ihåg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar