Södertälje, Nässjö...Lund nästa!

Inför SETT-dagarna skrev jag att: ”I min roll som SO-lärare har jag ett stort intresse av att utveckla min Medie- och InformationsKunnighet (MIK) tillsammans med mina elever, samt att bli bättre på att ta vara på eleverna som läranderesurser.” Samtliga föreläsningar som jag har tagit del av har på ett eller annat sätt berört just detta. Jag har fått många uppslag till diskussionsämnen för BFL-samtal, workshops eller för krydda kaffepauserna i personalrummet.

När vi åkte norrut med tåget så passerade vi Nässjö. Då började Cristina engagerat prata om en bok hon läst som utspelade sig just där. Hon visste en del om miljön utan att ha varit där. Samtalet ledde vidare till hur vårt land gjorde skillnad på överlevande från förintelsen som kom efter kriget. När vi senare passerade Södertälje var det jag som hade fullt sjå med att lista ut vid vilken badvik Göran Rosenberg badade i när han var liten. Samtalet återupptogs, med diskussioner kring integrationspolitik då och nu. Vi associerade och diskuterade.

När Hans Albin Larsson dagen därpå talade under temat ”Vad behöver vi egentligen kunna?” poängterade han att detaljer och trivialkunskaper är mycket viktiga för att vi ska kunna tänka självständigt och inte bli beroende av och manipulerade av andra. Det vi ser och hör måste ses mot en bakgrund: det vill säga våra tidiga erfarenheter och bakgrundskunskaper. Det kan vi få genom att till exempel ta del av berättelser eller genom att lära oss saker som namn på Sveriges landskap, blommor eller allsvenska lag genom tiderna. ”Det är ju kunskaper man kan googla! Processen är viktigast!” hör vi ofta i bruset.

Vi behöver diskutera vår kunskapssyn. Trivialkunskaper och process bör gå hand i hand, information blir inte kunskaper förrän de diskuteras med andra. Det bekräftade Christina Olin – Scheller när hon berättade om fanfiction: hon visade hur Harry Potterfans använder den digitala världen för att samla information och kategorisera, och för att utveckla nya berättelser. Fansen sysslar under fritiden med det som vi i skolans värld kallar för kamratrespons.

Det ”digitala landskapet” möjliggör en kollektiv intelligens. Om vi lärare utnyttjar detta bättre så kommer vi att kunna utveckla och lyfta det kollegiala lärandet som finns på Fäladsgården. Precis som vi vill att eleverna ska gå från sin trygghetszon till att ha mod och våga pröva, så kan vi. Vi behöver reflektera över vår undervisning, sätta ord på det och fundera över vad vi gör bra och vad vi kan göra bättre. Både med kollegor i personalrummet och alla de som är aktiva i vårt medielandskapet. Associera och diskutera!

Jag hade kunnat skriva mycket mer, men snart passerar vi Nässjö. Därmed sätter jag punkt.